Italian Early Renaissance Sculptor, ca.1435-1488 Florentine sculptor and painter, whose real name was Andrea di Michele di Francesco di Cioni. He was a leading figure in the early Renaissance, and his workshop was a center for the training of young artists in Florence. A virtuoso metalworker, Verrocchio was primarily concerned with the spirited rendering of movement and the elaboration of detail. Many of his paintings are lost. Of the remaining panels, his hand is evident in the Baptism of Christ (Uffizi), assisted by Leonardo da Vinci. In the Pistoia altarpiece he was aided by Lorenzo di Credi. Other attributions are Tobias and the Angel (National Gall., London), two paintings of the Madonna and Child (National Gall., London; Berlin), and a Crucifixion with Saints (Argiano). Most of Verrocchio's achievements in sculpture have survived. His earlier work includes the bold group Incredulity of St. Thomas (Orsanmichele). In 1472 he designed the tombs of Piero and Giovanni de' Medici (San Lorenzo). In the same period he created the graceful Boy with a Dolphin and a lithe portrayal of David (Bargello). He went to Venice (c.1480) to work on the equestrian monument of the condottiere Bartolomeo Colleoni.   Related Paintings of Andrea del Verrocchio :. | Halfte second women head | Reiterportrat of Niccolo there Tolentino | The Baptism of Christ | The Baptism of Christ | The Baptism of Christ |
Related Artists:
Charles Francois Daubigny
b Feb. 15, 1817, Paris, France d.Feb. 19, 1878, Paris French 78, French landscape painter. He went to Italy early in life and later studied in Paris with Paul Delaroche. Although usually classed with the Barbizon school, he never lived in Barbizon. His last 30 years were spent largely in his houseboat on the Seine and the Oise, and he is best known for his pictures of the banks of those rivers. He was particularly successful in his atmospheric depiction of dawn, twilight, and moonlight. His later pictures are handled with great breadth. Monet and Boudin were especially attentive to his work. Daubigny is well represented in the Louvre, the Mesdag Museum (The Hague), the National Gallery (London), and the Metropolitan Museum. Characteristic are his Return of the Flock??Moonlight, Banks of the Oise, and Moonlight. His son Karl Pierre Daubigny, 1846?C86, painted in his father manner.
James hardy jnr.
1801-1879
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.